De oviktiga böckernas största fan
I morgonscrollen flimrade en norsk ungdomsbok förbi i flödet. Jag vet inget om den eller författaren, men bara framsidan var så exakt den typ av ungdomsböcker jag älskar att läsa och skriva men som absolut inte funkar i Sverige längre.
Med “funkar” menar jag då att de säljer i alla fall något även om det inte blir en stor succé. Idag, just nu, är det så himla svårt med såna ungdomsböcker, och faktiskt ungdomsböcker rent allmänt.
Den där debatten som har rullat i DN senaste veckorna till exempel, som började med att Anna-Lena Laurén tyckte det var tråkigt att barn fick för enkla och tillrättalagda texter och aldrig mötte riktiga klassiker?
Låt mig vansinnesskratta lite åt det.
Som om dagens ungdomar ens skulle KUNNA läsa klassiker bara någon la fram rätt bok åt dem? Åh herregud, vilken utopi. Jag önskar att det var så, men nej nej nej.
Andreas Palmaer var inne på det spåret i sina svar, och han är ju precis som jag ute i skolor sen flera år. Det är en reality check utan dess like. Ungdomar 12+ läser verkligen inte böcker efter skoltid. Knappt ens på skoltid, och det gör ju att deras läsförmåga är därefter.
RIP både originalklassikern och den samtida ungdomsboken.
RIP i synnerhet den samtida ungdomsboken som inte handlar om ett viktigt ämne, och därmed kan bli en av the lucky few som upptäcks av svensklärare och kan läsas i helklass, diskuteras och kanske till och med kopplas till fler ämnen. Såna ungdomsböcker är typ det enda som funkar nu.
Jag är själv med i ett sånt viktigt ämne-projekt, “Fula tjejer”, och jag älskar allt med den trilogin och tycker den är viktig, kul, värdefull, bla bla bla, men jag älskar också den smala “oviktiga” ungdomsboken som jag kanske inte kommer att skriva mer.
Detta är en sorg!
(Kort passus om vad “oviktig” betyder här: det handlar om en människa som går igenom någon process. Hen kanske är kär, orolig över något, mitt i en förändring typ ska börja gymnasiet eller liknande. Något händer alltså och detta måste hanteras. Det tänks och känns. Kanske fikas det. Mysigt! Men det är inte en sån handling som superfokuserar på en stor fråga och enkelt kan få en etikett som mobbing!, integration!, utsatthet!, sexualitet!, adhd!, annat viktigt ämne!, utan det är mest detta om att vara en människa i livet. Flummigt, oriktat, löst i kanterna och alldeles, alldeles underbart. Jag älskar skiten.)
Från att min debut kom ut 2007 har synen på vilka som läser den typen av oviktiga böcker förändrats radikalt. De första åren tänkte jag bara på tjejer, och en del killar, som gillade att läsa och lånade på fritiden. Skolor läste mina och liknande böcker då med, men jag såg ändå fritidsläsningen som en jätteviktig del.
Sakta men säkert har det där svängt. Nu är det 100% fokus på skolläsningen för blir det ingen sån, ja, då blir det liksom ingenting. Fritidsläsningen är minimal.
Konsekvenserna av det → jag tror ungdomsförfattare mer eller mindre medvetet dras mot viktiga ämnen. Tänka och känna-böckerna fasas ut, viktiga ämnen tar över.
Det är både skittråkigt kreativt och skitsvårt ekonomiskt att lägga ner typ ett års arbete på en bok som kommer ut och möts av noll publikreaktioner, noll recensioner i media, noll försäljning och minimal biblioteksutlåning. Vem kan och vill fortsätta skriva då? Av ren självbevarelsedrift styr man om sitt skapande.
En annan konsekvens av den försämrade läsförmågan och minskade fritidsläsningen → ungdomsboksutgivningen blir mindre och mindre. Det har inte skett med buller och bång, men gradvis och stadigt under flera år. Jag skrev om det i Sydsvenskan förra året, Svt Kulturnyheterna tog upp det i ett reportage förra veckan. (Det här är veckan när jag inte ids googla fram några länkar? Men ni är vuxna, ni vet hur man gör sånt själva.)
Allt med detta är så sorgligt.
Tänk Skam, norska serien, för det är ju dit man alltid strävar. Den i bokform. Finns det något härligare? Humorn, språket, alla känslor, friheten att röra sig mer i stan, så mycket som kan hända den tiden i livet. Jag längtar efter att få läsa om det.
En annan grej som är jättelöst kopplad till det här är mottagandet av Jens Liljestrands nya roman om klimatkrisen. Jag har inte läst den än, köar på bibblan, men recensionerna av den har ju också mötts av kritik. De har varit för inriktade på att han inte ger svar på vad som bör göras, inte förhåller sig tillräckligt mycket till forskning, inte presenterar några framtidsvisioner, osv. Kritiken av den kritiken har varit typ “men skärp er! Det här är en roman och inte en forskningsrapport!”.
Som b&u-författare tänker man mest “och?” när man läser det, för sån behandling är ju den vanliga? “Jättebra att boken tar upp ämne X, men synd att det inte kom med något om ämne Y som också är superviktigt.” Alternativt “boken är bra för den tar upp ämne X”. Skit i den litterära kvaliteten, nu ska vi diskutera mobbing i skolan så då behöver vi en bok om mobbing. Vilken som går bra. Gör en sökning och ta första bästa.
Viktigt ämne to rule them all.
Annat:
Igårkväll såg jag klart serien “Maid” på netflix. Jag är kluvet positiv. Trodde den skulle vara supersmetig och amerikansk, typ Extreme home makeover-stil, men det var den inte alls. Den var både mycket hårdare och mer cyniskt rolig ibland. Rasslade igenom de sista fyra avsnitten igårkväll för jag kunde inte sluta. Min avoghet är kanske mest att den skildrade så himla jobbiga och utsatta liv, människor som lever med femton dollar på fickan, max? Jag kände mig störd i min bekvämlighet av deras misär?
Idag följer jag upp det med sorgen i att inte “få” skriva vilka ungdomsböcker jag vill. Privilegierna brer ut sig åt alla håll och kanter här. Hej hej från mitt lyxiga mansion. (Jag bor inte i ett lyxigt mansion.)
Nu: simma.