Idé till personlighet
Det här såg jag på twitter nyligen: en teori om att vuxna som älskar Nutella är såna som fortfarande har intakta barnrum i sitt föräldrahem, har jättebra kontakt med sina föräldrar, och blev superknäckta när föräldrarna skiljde sig då barnet var 25 år. Allt det här kanske inte händer samtidigt, men ni fattar. Idé till Nutella-personlighet.
Jag har nyss kommit till kontoret. Nu borde jag boka tåg till Göteborg, svara på ett par mejl, skriva nya kapitel på “Svaga tjejer”. Istället började jag på vägen hit från t-banan tänka på hur det har gått om mamma vaknade mitt i natten och behövde gå på toa. Tänk om hon inte hittade den? Gav sig ut på avdelningen? Irrade bort sig helt? Tänk om hon inte har sovit alls? Och frukosten, någon personal kom väl och hämtade henne? Behövde hon sitta och vänta, jätteförvirrad, innan de kom?
Det här är hennes första natt och riktiga vardag på ett korttidsboende. Hon ska vara där i en vecka. Anlände igår. Pappa sa att hon var missnöjd, skeptisk och undrande när han for hem.
Hon har tappat allt språk så det går inte att förklara varför hon plötsligt är på ett nytt ställe, hur länge hon ska vara där, att hon får komma hem sen, att pappa kommer och hälsar på. Det går inte att förklara någonting, men ändå är hon inte så borta att hon skulle kunna vara vart som helst utan att det spelar någon roll, utan att märka det. Hon märker, och det är det jobbigaste för oss.
Idé till personlighet: medelålders kvinna som har sjuk förälder och oroar sig jättemycket för dem. C’est moi.
Ända fram tills för några få år sen var termen “förälder har flyttat in på ett boende” så abstrakt när andra människor sa det. Jag har mest tänkt att det är något som händer, och det är ju givetvis jobbigt och en omställning, det förstår man. Man är ju orolig för sina föräldrar och vill att de ska vara friska och glada etc, men det är samtidigt livets gång att folk åldras. När den dagen väl inträffar då det blir aktuellt med såna boendelösningar, då kommer man att vara väl förberedd för man är ju medelålders själv. Allt kommer att kännas rimligt för det har varit en lång process dit. Det är mer nojiga människor som inte riktigt har blivit självständiga från sina föräldrar som blir så påverkade av detta. Nutella-ätarna.
Gud, vad ung jag var när jag tänkte så. Max 42-43.
Idag är jag 49. Både väl förberedd och ändå inte. Korttidsboendet känns som ett rimligt steg, men det påverkar mig massor ändå. Jag identifierar mig hundra procent med Nutella-ätarna nu fast jag vill byta ut krisen “föräldrar skiljer sig” till “en förälder drabbas av demens och förstår inte längre vad som händer”.
Så mycket man inte anar om livet förrän man är där. Jag blir genuint mer och mer förundrad över folks förmåga att kämpa på varje dag. Så många som lever under skitsvåra förhållanden men ändå tar sig upp varje morgon, infinner sig på jobbet och både levererar och interagerar som normala människor. Det är rörande.
Populärkulturella klyschan av en medelålders kvinna närmare 50:
Hon heter Britt-Marie (fast det heter hon ju inte alls i verkligheten idag, utan kanske Linda) och flänger fram och tillbaka mellan sitt eget hem med oduglig man och krävande tonårsungar och hemmet där lilla mamma bor. Mamsingen är demensförvirrad och lämnar knäppa men ändå lite skojiga meddelanden på telefonsvararen. När Britt-Marie hälsar på hos henne, stressat mellan jobbet och att hinna skjutsa den ena bortskämda tonåringen till någon träning, så hittar hon typ en strumpa och en krukväxt i kylskåpet. Så yttrar mammans sjukdom sig. Ja, hon lever ju också i det förflutna som är ett idylliskt femtiotal. Demensen gör att det blir lite minnesutflykter dit, men det är ungefär så pass jobbigt det blir.
Hemma finns maken Roffe (som istället borde heta Danne eller Markus) som inte gör ett skit förutom att han antagligen spelar jättemycket golf och är borta med jobbet jämt. Han förstår absolut inte varför Britt-Marie är stressad och slutkörd.
Att namnen är helt fel för 40-50-åringar idag? Så i linje med hur såna här skildringar brukar vara.
Lösningen blir garanterat att Britt-Marie hittar några nya väninnor (kanske i varierande ålder), får dricka lite vin med dem, blir glad och peppad att chilla mer och säga ifrån till familjen. De blir först chockade, men sen finner de sig. Snipp snapp slut, happy end.
PS. Britt-Marie är givetvis i klimakteriet också. Symtomen (vallningar, alltid och enbart vallningar) är berättelsens comic relief tillsammans med mamsingens strumpa och blomma i kylskåpet.
Jag drack också vin i helgen med några väninnor och det var skitmysigt, men måndag existerar ju fortfarande. Nu ska jag kolla de där mejlen. Invänta rapport när pappa är och hälsar på i eftermiddag.
(Nästa gång kanske jag inte kommer att skriva om demens och depp här på substack, utan något lättare. Vi får se.)
PS 2. Jag har läst en sprillans ny och bra bok som tangerar det här ämnet: “Vård, skola och omsorg” av Linn Spross. Det låter som facklitteratur, men det är skön. 200 nätta sidor. Perfekt omfång. Intressant även för oss som har haft vilda drömmar om livet på gamla, vackra universitet med murgröna.